Uutiset

Ett bevis på att EU:s diplomati fungerar 5.8.2015

Tarja Cronberg, ordförande för de Gröna 2005-09 och EU-parlamentariker 2011-14, har länge följt med vändorna i de iranska atomsamtalen. Hon ser uppgörelsen från Wien som en seger för klassisk diplomati och för EU:s utrikespolitik.

Tarja Cronberg, vad innebär dagens avtal från Wien?

- Det innebär att Irans atomprogram är fredligt. Man ska kunna kontrollera att Iran inte utvecklar atomvapen - det som man fruktat mest av allt.

- I Israel och på andra håll i Mellanöstern är man förstås oroad för att Iran länge fram i tiden, kanske efter 15 år, eventuellt ska kunna utveckla kärnteknologi för militära ändamål. Men det kommer man också att kunna kontrollera.

Vilka konsekvenser kan det här avtalet få för världspolitiken?

- Det har redan fått konsekvenser. För det första för förhållandet mellan Iran och USA. I över trettio år har länderna varit dödsfiender. Nu kan deras utrikesministrar samtala sinsemellan - de har upprättat en direkt kontakt som inte varit möjlig under flera decennier.

- En annan konsekvens för Mellanösterns del är att en ny spelare gör entré. Iran har aldrig varit inbjudet till förhandlingarna om till exempel Syrien. Nu kommer landet att få tillträde till alla samtal, och det innebär bättre utsikter för att lösa problemen i regionen. Jag vill inte säga att det kommer att bli lätt - men nu är åtminstone alla som är delaktiga i problemet bänkade kring samma bord.

- Så har vi förstås Irans marknad som öppnar sig för europeiska företag. Och oljeproduktionen som antagligen kommer att stiga, och det påverkar världsmarknadspriset på olja. Allt beror på hur snabbt sanktionerna avvecklas, speciellt om EU:s och USA:s sanktioner avvecklas koordinerat.

Hur tror du tidtabellen ser ut?

- I USA ska kongressen granska avtalet, och vi vet att där finns många kritiska röster. Samma gäller i Iran, där uppgörelsen ska behandlas av parlamentet - där finns också många kritiker. På grund av kongressens behandling går det minst 60 dagar innan något över huvud taget sker.
- Så ska också president Obama studera avtalet, och beroende på kongressens beslut följer en vetoprocess och därefter en godkännandeprocess. Några månader tar det nog. Jag skulle tro att man börjar implementera avtalet vid årsskiftet, och att sanktionerna avskaffas stegvis efter det.

Förhandlingarna har ju pågått väldigt länge. Hur kommer det sig att man når en lösning just nu?

- Det är för att den politiska viljan finns, och det är två presidenters förtjänst. Barack Obama har öppnat upp för förhandlingar på ett helt annat vis än George W. Bush. I Bushs föreställningar var Iran ungefär som Irak, han ville att USA skulle verka för att få dess regim utbytt.

- Också Hassan Rouhani har drivit en helt annat linje än föregångaren Mahmoud Ahmadinejad, som var väldigt aggressiv i många frågor. Obama och Rouhani har båda haft behov av den här uppgörelsen, båda har varit med om att skapa den politiska viljan.

Vilka punkter i överenskommelsen är speciellt viktiga?

- För Irans del är det viktigt att man inte behöver montera ner den infrastruktur man byggt upp för anrikning av uran. Den finns kvar, fast under sträng kontroll. På så vis kan iranierna säga att de vunnit någonting.

- För USA:s vidkommande betyder det att Iran nu kommer att stå under kontroll. Kontrollmekanismerna är så strikta att det inte finns risk för att landet producerar några kärnvapen.

- Ur EU:s synvinkel är två saker speciellt viktiga. Det är EU:s förtjänst att förhandlingarna inleddes år 2003, och det är också tack vare EU som USA:s och Israels hot om militär intervention i Iran inte har blivit verklighet.

Hur ser du på EU:s roll under själva förhandlingarna?

- EU har haft väldigt olika roll under förhandlingarna, som ju har pågått i elva år. För det första har de tre EU-medlemmarna Storbritannien, Tyskland och Frankrike varit med ända från början - då var USA ännu inte med i bilden. Så hade EU också rollen som koordinator, när USA, Ryssland och Kina anslöt sig.

- Och när samtalen slutligen blev väldigt bilaterala - i praktiken ett meningsutbyte mellan USA och Iran - så kunde EU vara med som neutral instans, avtala hur och var man skulle mötas, och vilka frågor som skulle avhandlas.

Hur har du själv varit involverad?

- När jag satt i EU-parlamentet var jag ordförande för dess delegation för Iran. Dess uppgift var att ta reda på vad som skedde i Iran och förmedla informationen till EU, både i politiska och övriga frågor. Jag ledde också den första officiella EU-delegation som besökte Iran i december 2013. Det innebar ett slags brytning av landets isolering.

- Just nu håller jag på att skriva en bok om EU:s utrikespolitik och Iransamtalen.

Det här känns säkert som en stor dag för dig personligen, nu när ett avtal nåtts!

- Jadå. Fast främst är det en stor dag för världen. Den har bevisat att diplomati kan användas för att skapa fredliga lösningar. Och också för EU:s vidkommande är det en stor dag. Under hela förhandlingsprocessen har EU stått relativt enat, det visar att unionens utrikespolitik fungerar.

I avtalssammanhang brukar man ofta säga att någon part 'vinner mest'. Finns det någon som vunnit mest på den här uppgörelsen?

- Jag skulle faktiskt tro att president Obama är den störste vinnaren. Han har löst ett konkret problem, som sex eller sju amerikanska presidenter varit involverade i, men inte kunnat lösa.

» Uutisarkisto

» Sivun alkuun