In English

En ny människorättsdialog med Iran?

Fredsposten 3.3.2014

Fredsposten 3.3.2014

Europaparlamentets Iran-delegation besökte Iran i december 2013. En av avsikterna under den i många avseenden historiska visiten var att ta reda på huruvida det är möjligt att inleda en ny människorättsdialog med Iran. Som ordförande för Iran-delegationen sedan 2011 kan jag konstatera att det uppmärksammade besöket i det sedan länge så gott som helt isolerade Iran var lyckat, till alla delar. Framför allt lyckades vi förskjuta det som hittills har betraktats som det möjligas gränser.
Iran-delegationens besök inföll under en synnerligen intressant tidpunkt, strax efter det preliminära avtalet i Geneve om Irans kärnkraftsanrikning. Mycket mer än Irans kärnkraftsprogram står trots allt på spel. Det handlar om en pågående maktkamp och en omfördelning av makten i Mellanöstern.

Under vår första besöksdag träffade vi Sakharov- pristagarna 2012 Nasrin Sotoudeh och Jafar Panahi. Sammanträffandet ägde rum i Greklands ambassad, i anslutning till en träff med alla EU-ambassadörer. Vi diskuterade det politiska läget i landet, dödsstraffet, politiska fångar, förhållandena i fängelserna och människorättssituationen. Sotoudeh och Panahi hörde till den grupp politiska aktivister som frigavs i samband med den nya iranske presidenten Rouhanis överraskande amnesti, strax inför de diplomatiska ansträngningarna i syfte att lösa problemet med Irans kärnkraftsdilemma och de sanktioner det har fört med sig. Sotoudeh satt fängslad, medan Panahi hölls i husarrest, men ingendera tillåts ännu heller arbeta. Sotoudeh är jurist och Pahani är filmregissör. Nasrin Sotoudeh uppmanade oss att ta fasta på att politiska fångar allt fortfarande åtalas i de så kallade revolutionsdomstolarna, inte i allmänna brottsmålsdomstolar.

I efterskott har en del iranska massmedier riktat skarp kritik mot det faktum att den fem- manna starka europarlamentarikerdelegationen träffade människorättspristagarna. En del iranska parlamentariker som företräder den hårda linjen har till och med krävt en utredning för att slå fast hur utrikesministeriet kunde tillåta ett sådant möte.
Det är de facto inte enbart den internationella atmosfären som har förändrats i och med den preliminära uppgörelsen i Geneve i höstas om Irans kärnkraft. Det råder inga tvivel om att det iranska folket, människorna, har stora förväntningar på den nya presidenten och regeringen. Till och med medborgarorganisationer säger att de kan arbeta lite friare. Samtidigt är det klart att det riktas ett hårt tryck mot president Rouhani också när det gäller människorättsproblematiken. Han förväntas infria sina vallöften.

Avrättningarna i Iran har däremot inte minskat i antal, tvärtom. Europa-parlamentets Iran-delegation träffade ordföranden för Irans mäktiga människorättsråd, Muhammad-Javad Larijani, som i likhet med hela rättsapparaten alltjämt styrs av de konservativa. 80 procent av avrättningarna är narkotikarelaterade. I en försiktig kommentar lät Larijani dock förstå att 'avrättningar inte nödvändigtvis är en effektiv metod i detta sammanhang' och att praxis som bäst ses över. Detta gäller dock inte de resterande 20 % avrättningar, för vilka det inte har getts någon officiell förklaring. Larijani sade också att det kunde finnas en möjlighet att 'utveckla människorättsdiskursen' genom vad som benämndes 'universalisering.' Också om det inte står klart exakt vad som avses, tolkar jag det som att det som ett varsamt medgivande till att det finns möjligheter att inleda en diskussion om människorättssituationen och om avrättningarna i Iran. Det finns sprickor i isoleringen och det är allt skäl att gripa chansen innan pendeln svänger tillbaka. Iran-delegationen utredde följaktligen frågan om hur människorättsdiskussionen kunde avancera på ett officiellt plan.

Kritik mot visiten har inte enbart riktats av de konservativa i Iran, utan också av exil-iranier, som anser att vi inte borde ha besökt Iran överhuvudtaget, men också några finländska demokrati-aktivister, främst kvinnor. De har ifrågasatt att kvinnorna i delegationen, fyra av fem, konsekvent på muslimskt maner bar huvudduk under besöket.
När vårt plan landade på flygfältet i Teheran uppmanades de kvinnliga passagerarna att ta täcka sina huvuden med en huvudduk i och med att lagen stipulerar om det. Vi tog snällt våra scarfar ur handväskan och satte dem på huvudet. Besöket hade inte varit möjligt om vi inte följt de juridiska och protokollära anvisningarna. Men självklart frågade vi oss huruvida det handlar om kulturella skillnader eller om att kvinnor diskrimineras. De flesta av oss hade dittills i olika sammanhang i Europaparlamentet understött kvinnors rätt att själva välja sin klädsel. Huvuddukarna får lätt en symbolisk betydelse i jämställdhetsdiskussionen. Vi träffade några av de fåtaliga kvinnliga parlamentarikerna i det iranska parlamentet, samt företrädare för medborgarorganisationer. De berättade bland annat att det finns fler kvinnliga studerande än manliga vid universiteten, men att bara 16 procent av de iranska kvinnorna arbetar utanför hemmet. Det är mannen som tjänar brödfödan, medan kvinnan har ansvar för allt hemarbete. Om en kvinna yrkesarbetar är hennes lön lägre än mannens. Kvinnors medborgerliga rättigheter är kraftigt begränsade. För utomäktenskapliga förbindelser kan en kvinna få stening som straff. En kvinnas vittnesbörd inför domstol är värd bara hälften av en mans.

Att fördöma är inte det enda sättet att påverka. Inflytande kan utövas via andra former av diskussioner och diplomati. Personligen tror jag att man via diplomati och dialog lyckas påverka effektivare än genom fördömanden.




!

» Back to listing

» Sivun alkuun